Sitter och tittar på ett garn jag beställde för ett par veckor sen, från England, från mina favoriter Colinette. De är lite dyra, (iafl om man köper i Sverige, vilket jag oftast gör, då jag vill uppleva garnet innan jag slår till) men värda varje krona.
Jag ska sticka en tröja av det, hade jag tänkt, det där fina fina sagogarnet.
Få saker gläder mig som garn. Det finns två garnaffärer speciellt som får mig att se ut som ett barn i en leksaksfabrik och det är för det första Umbra här i Växjö, där servicen dessutom är tokbra och man kan fråga om man undrar, och den andra heter Strikk och ligger i Göteborg. Jag måste gå in dit nästa gång jag åker till Göteborg, har bara handlat där en eller två gånger, och det var alltid enkla garner, inte de där inspirationsväckande garnerna som tyckte ropa på mig, där de hängde och pockade. Jag kunde inte så mycket då, och visste inte vad jag kunde göra av så fantastiska garner.
Det vet jag nu.
Häromdagen var jag inne och köpte rundstickor på Umbra, så jag kan göra den där fina tröjan så fort garnet jag beställt från Lienes Design kommit. Jag stod i kön och väntade på min tur, men ögonen kunde inte slita sig från hyllan med Colinettegarner. Jävlar vad jag ville gå bort dit och bara plocka på mig nystan på nystan, bränna hela studiebidraget på dessa fantastiska garner, sticka ner näsan i dem och fnissa som en unge hög på socker.
Jag gjorde inte det. Man måste ju äta också.
Sen behöver det inte vara dyra karategarner för att bli fint, absolut inte. Men känslan av att hålla i ett garn som luktar lite får och gnistrar upp mot en i vackra färger, eller känns sagolikt mjukt mot huden och lovar en guld och fantastiska kreationer - det är nåt speciellt med den.
Garnet som jag hoppas landar i min postlåda imorgon är ett grönt angoragarn. Förhoppningsvis kommer det rulla ut ur paketet och säga: Hej. Jag är redo att bli en grym tröja.
Och så kommer onsdagen vara räddad.
Gonatt,
cordy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar